Okej, här är min novell! :D

Cindy vaknade up bland molnen igen.Det sista hon mindes var att hon hade blivit nedskickad, för att hjälpa sin familj som hade tagis Cindys död väldigt hårt. Oron gnagde i Cindy. Hade hon klarat det? Hade hon hjälpt sin familj? Ett vitt sken uppenbarade sig framför henne. Det var Mihlana, änglamodern som hade gett Cindy en andra chans. Hon log.

- Det har varit en svår resa för dig...med många förhinder, trots det, så har du klarat ditt uppdrag. Mihlana log. Cindy hade klarat det! Hon hade hjälpt sin familj.

-Hur är det med dem, kan jag få se? Frågade Cindy, ivrig att få se, hur hennes familj mådde. Mihlana förde Cindy till blomsterträdgården. Hon tog en vit ros, och drog ut allt vatten som beffunit sig i rosen, och det skimmrande vattnet samlades i hennes hand. Försiktigt plockade hon av alla rosenblad, och la dem i den lila pölen i hennes hand. Plöttsligt for vattnet och rosen upp, och formade en vit rund kristallkula. Kristallkulan svävade försiktigt ner till marken, och Mihlana tog Cindys hand. Det blev plöttsligt vitt, sen svart,sen alla möjliga färger.

- Vi reser i tiden. Sa Mihlana med låg röst. Cindy kunde bara nicka. Sedan, kom de ett plöttsligt gult sken, Cindy stängde ögonen för att det var så starkt. Och så stog dem där, utanför Cindys hus. Hon såg en Till salu skylt vid deras lilla brevlåda. Hon såg sin mamma och pappa i köket, dem verkade diskutera något viktigt. Det såg man på deras miner. Mihlana drog Cindy mot dörren, hon blev lite rädd först när Mihlana började gå mod dörren utan att stanna, men sen mindes hon att änglar kan gå igenom väggar.  Vi stod i hallen, och gick vidare till köket. Vi ställde oss lite bakom dem, för att kunna höra vad dem sa.

-Jag har alldid hållt fast vid detta hus, men nu tycker jag att vi ska flytta, bort från alla hemska minnen, lämmna det bakom oss. sa mamma, en aning sorgset.

- Jag förstår, även om vi aldrig kommer kunna lämna Cindy bakom oss. Men vi måste göra ett försök, för vi har ju fortfarande Leon kvar, vi måste få honnom att glömma. sa pappa.

-Jaa, för han är fortfarande liten, han har tid att glömma. sa mamma och jag såg en tår falla ner för hennes kind. Men det känns som att hon alltid kommer vara med oss, det har gjort allting lättare. Sa mamma och log lite, innan telefonen ringde, och hon gick för att svara. Mamma nickade och sa något i telefonen, och gick sedan mot hallen.

-Vart ska du? Frågade pappa.

-Hämta leon från hans kompis, du vet, den där lilla blonda killen, jag tror att han heter Sebastian.

-Okej. sa pappa och nickade, innan mamma gick ut ur huset, och påväg mot bilen.

Mihlana kollade på mig.

- Det är nog bra att vi åker tillbaka nu. Sa hon och plöttsligt for vi bakåt. Ett vitt sken uppenbarade sig,sedan ett svart, sen alla möjliga färger. Och så var vi tillbaka, i rosenträdgården. Nu hade Cindy sett allt med mina egna ögon. Hennes föräldrar hade återhämtat sig tillräckligt mycke, för att gå vidare, och börja om på nytt, och få ett bättre liv.